En liten bit från min berättelse :3
Berättelser -
Kommentarer (2)
2012-12-16 @ 20:05:00
2012-12-16 @ 20:05:00
Hej! Jo, som ni kanske vet så gillar jag att skriva. Idag har jag i alla fall mest byggt upp en liten ny historia. Idéerna bara flödar kring den och allt flätas samman utan det minsta besvär. Alltså går det jättebra och är sjukt kul!
Jag tänkte att ni skulle få läsa lite idag :)
Kortfattat handlar min nya story om 6 tjejer som förs samman för de har speciella krafter. (Jag har tagit inspiration från de flesta fantasyböcker, som t.ex. Cirkeln.) Jag tänker skriva i olika perspektiv också.
Det här nedanför handlar om en utav dem, Freya. En flicka som blivit anklagat för något hon inte gjort. Här får ni en liten bit ur hennes förflutna + lite hur hon har det idag.
Och lämna gärna en kommentar om vad ni tycker om den. Det skulle vara jättecoolt, typ. ;)
----------------------
"Freya, gumman. Är du redo?" Mamma rusade stressad fram till mig och började trä på min nya väska över min rygg medan jag hjälpsamt höll ut armarna för att det skulle gå lättare. Jag kände mig så duktig då hon lyckades få den på plats och förde mig mot hallspegeln.
"Titta vilken fin dotter jag har!" Tårar bröt ut i hennes ögon där bakom mig. Jag fångade ögonkontakt med min egen spegelbild. Dessa djupt bruna ögon sprudlade av liv och hade samma nyans som mitt glänsande nyborstade hår. Min nya jacka var väldigt gullig, den hade små söta broderade blommor fastsydda så att de bildade ett avancerat mönster på det annars så rosa materialet. Mina skor hade samma färg som jackan och mina nya favoritbyxor var grå. Jag var perfekt. Ett leende formades på mina läppar och fick mig att skratta av förtjusning.
Mamma log mot mig. Hon tog sedan min hand och frågade mig ännu en gång om jag var redo. Den här gången svarade jag 'ja', utan att tveka.
I bilen på väg till den nya skolan kände jag något. Det var mycket lustigt, för i ena stunden satt jag där bredvid mamma och småpratade, medan jag i nästa sekund tappade kontrollen över verkligheten. Alla former blev till ett obehagligt ljust tomrum där bara jag existerade. Inga ljud, ingen lukt, ingen syn - bara ingenting.
Precis när jag började bli rädd förvandlades det tomma vita till något. En ny plats tonades fram. Löv virvlade upp från marken och träffade några förtjusta ungar i min egen ålder. Det här var en lekplats, skolans lekplats.
Jag kunde inte styra min kropp, jag visste faktiskt inte ens om jag hade någon. Det var som om mina ögon flytt sin väg och nu svävade ensamma högt över marken. Jag kunde bara iaktta vad som nu skulle hända.
En pojke trädde fram. Han var i min egen ålder och det sötaste jag någonsin sett. Han hade fina ögon inramade av täta mörka ögonfransar och tjockt mörkt hår. Han log mot mig.
"Hej, jag heter Adam. Vad heter du?" Han la nyfiket huvudet på sned, och i näsa sekund blev hans röst till ekon. Det gjorde mig fruktansvärt yr. Jag föll. Föll på det där sättet man ibland gör precis innan man sveps in i sömnens mjuka bädd. Allt försvann.
"Freya!" Någon skrek och ruskade våldsamt om hela mig. Jag fäste blicken på personen som genast slutade.
Det var mamma. Hon var helt förstörd. Sminket var utsmetat i hennes förkrossade ansikte. Jag förstod inte vad som kunde gjort henne så upprörd.
"Mamma?" Min röst var klar, inte alls som jag föreställt mig.
"Du var helt borta..." viskade hon och snyftade till. Jag la konstigt nog märke till att bilen stod parkerad intill vägkanten bakom mammas axel.
"Kan du inte köra nu?" frågade jag och försökte att ignorera det som nyss hänt. Jag ville bara komma fram till den nya skolan så fort som möjligt.
"Jo", grät mamma och startade bilen. Hon gjorde en klumpig sväng och var snart ute på motorvägen igen, men snyftningarna upphörde inte.
"Förlåt mamma", sa jag efter en liten stund. Jag var inte säker på om det var jag som borde be om ursäkt.
"Det var int..." började mamma men hennes röst dog bort. Hon tänkte efter en stund innan hon sakta nickade. Kanske det var mitt fel trots allt.
Det var sant. Allt jag sett i min lilla vision var sant. In i allra minsta detalj. Så fort jag kunde sprang jag emot de virvlande löven och väntade på att han skulle uppenbara sig.
"Hej, jag heter Adam. Vad heter du?" Jag vände mig om med bultande hjärta och såg honom. Perfekt kopierad från min dröm.
"D-d-du..." stammade jag fram.
"Vadå?" Han log ett finurligt leende mot mig. Precis som om jag dragit ett skämt som han inte riktigt förstod.
"Inget", svarade jag snabbt och en rodnad spred sig över mina kinder. I den sekunden visste jag att jag var kär.
Nu; nio år senare, sitter jag här i min säng och ler åt minnet. Det var början på allt. Och då syftar jag inte på Adam, utan på min gåva. Visioner om framtiden är en del utav min vardag nu. Ibland hatar jag att vara speciell, och andra gånger älskar jag det. Det bästa är att veta allt hela tiden. Jag hatar överraskningar. Det negativa med min gåva är att jag inte kan kontrollera det. Ibland kan jag sitta i klassrummet och svara på en fråga då det händer. När jag sedan återvänder från min syn så blir jag uttitad och fnissad åt.
Jag bryr mig fortfarande om Adam, det gör jag verkligen. Han finns överallt hela tiden. Det var ju honom som jag såg först. Något inom mig visste att jag skulle träffa honom den dagen. Det kändes coolt.
Men Adam hatar mig nu, lika mycket som alla andra gör. Innan Cara Young försvann så såg jag det hända. Jag såg hur hon bars iväg genom den tjocka dimman där där natten. Jag gjorde ett misstag, jag var rädd och gick till kuratorn för att få stöd och tröst, men hon förstod inte. Två dygn senare var Cara borta och den som fick skulden var jag. Rykten om att jag mördat henne spred sig snabbt på skolan. Mina få vänner försvann på ett ögonblick, likaså Adam. Jag trodde han skulle förstå, men det gjorde han inte. Det gjorde ingen. Jag undrade, och undrar fortfarande om det finns någon där ute som är som jag. Jag önskar nästan det. Livet blir ensamt efter ett tag.
2 kommentarer
Postat av: LoonyMe
OMG Din berättelse verkar helt awesome! :D Du skriver otroligt bra!
Svar:
Amanda
Postat av: Mellan
ÄLSKA!! <3<3<3
Svar:
Amanda
